Mervetande #6

Sörens Kierkegaards lyckliga olycka

Av Svante Nordin. Bild: Istockphoto.
Modern Filosofi #4/2016.

Sören Kierkegaard är en på många sätt unik figur i 1800-talets filosofi. Han är inte bara den enda skandinaviska filosof som har nått permanent världsberömmelse. Han är också den enda filosof från 1800-talet, utanför filosofins stora centrum, Tyskland/Österrike, Frankrike och Storbritannien/USA, som fått avgörande inflytande på filosofins utveckling utanför det egna området. Detta trots att han skrev alla sina skrifter på ett udda språk: danska. Det är frestande att jämföra honom med en annan stor samtida dansk författare, H.C. Andersen, som lyckades uppnå något liknande. Men Andersen blev världsberömd under sin livstid, Kierkegaard först lång efter sin död. Medan han levde var han i hemstaden snarare beryktad än berömd.

Inför kung Kristian VIII klagade Kierkegaard över hur eländigt det var att vara et geni i en købstad. Men i Köpenhamn hade han växt upp, där bodde han under hela sitt liv. Endast några få gånger lämnade han staden, då mestadels för resor till Berlin, där han i ungdomen bland annat åhörde filosofen Friedrich von Schellings föreläsningar. Han tillbringade, har det sagts, hela sitt liv inom en kilometers radie från Vor Frue Kirke, som var faderns och familjens kyrka, belägen mitt i staden. I Köpenhamn brydde sig människorna, enligt Kierkegaard, mer om Tivoli än om evigheten. Om deras blickar, medan de flanerade på stadens gator, sällan var riktade uppåt, så var de desto oftare riktade mot de övriga fotgängarna.

I Köpenhamn kände alla alla och skvallrade om alla. Det skulle Kierkegaard få känna av. Långt innan han blev berömd i staden för sitt författarskap blev han berömd för sina byxor. Georg Brandes har berättat om detta i sin lysande Kierkegaardbiografi från 1877. Första gången han hörde talas om filosofen, skriver han, var när han som barn inte stoppat ner sina byxben ordentligt i stövelskaften och barnjungfrun i skarp ton yttrade: ”Sören Kierkegaard!” Det var en erinring om karikatyrteckningarna av Kierkegaard i tidningen Corsaren, där filosofen hånades för sitt excentriska utseende och sin slarviga klädsel med det ena byxbenet kortare än det andra. Själv hade han velat se sig som dandy och elegant, och förföljelsen tog honom hårt.

Men låt oss börja från början. Vad präglade detta Köpenhamn som skapade Sören Kierkegaard? Vilket kulturellt klimat utmärkte staden under den period som brukar kallas Danmarks guldålder, med författare som Johan Ludvig Heiberg och Adam Oehlenschläger, konstnärer som Bertel Thorvaldsen, vars världsberömda Kristus står just i Vor Frue Kirke, och naturforskare som Hans Christian Ørsted? Staden växte under Kierkegaards livstid från cirka 100 000 invånare till cirka 130 000. Handeln och borgerskapet angav tonen. Tivoli, öppnat 1843, var centrum för nöjeslivet. Det konglige teater vid Kongens Nytorv, där den berömda aktrisen Johanne Luise Heiberg firade triumfer och beundrades av både Kierkegaard och Andersen, var centrum för kulturen. Mellan dessa sträckte sig Östergade/Ströget, där Kierkegaards förförare, i Förförarens dagbok, försöker dra till sig de unga damernas blickar. Inte långt därifrån låg universitetsområdet med Vor Frue Kirke och det hus där författaren och historikern Ludvig Holberg haft sin ämbetsbostad ett par generationer tidigare.

Hegel

Ingen modern filosof har övat ett så vittförgrenat och motsägelsefullt inflytande som Friedrich Hegel. Enligt Hegel var dialektiken såväl metoden att komma till verklig kunskap som verklighetens egen utvecklingsgång. Verkligheten utvecklades på alla plan genom motsägelser, och den dialektiska logiken tolererade, till skillnad från den traditionella, motsägelser. Därmed kunde den, enligt Hegel, ge systematisk kunskap om hur till exempel ett historiskt skede (låt oss säga upplysningstiden) övergick i ett annat skede (romantiken), som i väsentliga avseenden var det förras motsats. Förutsättningen för dialektiken var att de formella aspekterna inte helt skildes från de innehållsliga. Hur man tänkte hängde delvis samman med vad man tänkte.

Källa: Nationalencyklopedin

I filosofiskt och teologiskt hänseende var det vid den här tiden hegelianismen som dominerade. Den främsta företrädaren bland de danska teologerna blev Hans Lassen Martensen. I hans tänkande utkämpades den vanliga striden mellan hegelianismen och kristendomen, mellan filosofi och religion. Martensens strävan att förena Hegel med den kristna ortodoxin drev honom till slut över hegelianismens gränser – av Hegel bibehölls främst metoden. Hegelianismens starka ställning i dansk teologi och dess strävan att harmoniera kristendomen med den rådande profana kulturen var en av förutsättningarna för Kierkegaards framträdande.

Kierkegaards far var en välbärgad köpman; sonen kunde leva på arvet utan annat yrke än det inte särskilt inbringande författarskapet. Detta gav honom det oberoende och det utanförskap som var förutsättningarna för hans verk. Kierkegaard hade också i ren ekonomisk bemärkelse råd att stöta sig med alla. Men också när han skickade tillbaka förlovningsringen till sin älskade Regine Olsen och definitivt valde ungkarlsståndet var detta ett sätt att ställa sig utanför de alldagliga borgerliga sammanhangen. Känslan av att bära på en nedärvd skuld, en släktförbannelse, spelade in. Men det svårmodiga lynnet var också en klenod, nära sammanhängande med kreativitet och produktivitet. Kierkegaard kunde säga: ”Ta ifrån mig allt, bara inte mitt tungsinne!”

Kierkegaards författarskap var till hela sin hållning polemiskt. Ovärderliga fiender blev Hegel och den hegelianska (eller ”spekulativa”) filosofin. Den kunde identifieras med den rådande teologin, med den danska kyrkans förhärskande tolkning av kristendomen. Mot denna kyrkans, teologernas och prästerskapets kristendom spelade Kierkegaard ut den ursprungliga, den äkta kristendomen.

Hegels försoningstanke hörde till det som Kierkegaard i särskild grad var emot. Där Hegel sagt ”både – och” ropade Kierkegaard ”antingen – eller”. Enten – eller blev titeln på den bok som Kierkegaard till stora delar skrev under sin första Berlinvistelse och som blev begynnelsen till hans egentliga författarskap när den publicerades 1843. Detta enten – eller med dess krav på ett radikalt avgörande, ett beslut, ett ställningstagande för eller emot, kunde stå som motto för författarens hela livsverk. Ändå får man inte föreställa sig Kierkegaard som dogmatiker eller företrädare för from fanatism. Också han hade insupit åtskilligt av den hegelska dialektiken, även om han begagnade den för andra ändamål än mästaren. Sina böcker, med början i Enten – eller, gav Kierkegaard mestadels ut under pseudonymer. De innehåller ett experimenterande med ståndpunkter, en lek med identiteter, ett konstfullt ställande mot varandra av åskådningar och erfarenheter. Kierkegaard utnyttjade den romantiska berättarkonstens alla tekniska grepp för en sokratisk fostran, en meddelelsens dialektik, där läsaren tvingades tänka igenom sina ställningstaganden. Kierkegaard var ironisk, spirituell och samtidigt dödligt allvarlig. Han var mer oförsonlig än sina motståndare, men samtidigt mer av tvivlare än de. Han företrädde en kristendom på randen av avgrunden.

”Sanningen är subjektiviteten”, så lyder ett av Kierkegaards lösenord. De filosofiska systemen måste – just därför att de är system – bortse från existensen och från den enskilde. De strävar efter att upphäva den konkreta existensen i en högre nödvändighet och de låter individen försvinna i helheten. De panteistiska systemen, varav Hegels var en variant, hade inget rum för hiin enkelte, den enskilda, faktiskt existerande människan. För kristendomen däremot är den enskilde det avgörande. Där är det fråga om det enskilda syndamedvetandet, den enskilda själens frälsning. Därför är kristendomens sanning också ”subjektiv”, en sanning för det enskilda subjektet.

Hegel hade velat visa på en objektiv sanning, en vetenskap, en visshet som är den absoluta Andens och där alla blott och bart subjektiva och partiella synpunkter har infogats och överskridits. Enligt Kierkegaard finns det ingen sådan vetandets

Arkimedes punkt, ingen som människor kan uppnå. Det finns bara ändliga och dödliga människor med deras subjektiva och ovissa sanningar. Och bara dessa subjektiva och ovissa sanningar har värde. En matematisk sanning kan bevisas, men den är ingenting att leva eller dö för. Kristendomens sanning är oviss. Men just därför gäller det att träffa ett avgörande. Sanningen handlar om ett språng, ett engagemang. Den innebär en risk. Den äkta kristendomen är i motsats till kyrkans och prästernas kristendom alltid obekväm, den går på sätt och vis alltid mot förnuftet, den innebär en sorts martyrium: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud.” Den äkta sanningen är hos Kierkegaard alltid min sanning. Ingen spekulation, ingen vetenskap, ingen kyrka kan ge mig den, jag måste själv kämpa mig till den. Den innebär inte i första hand ett objektivt försanthållande utan ett val, ett antingen – eller, en livsavgörelse. Om de psykologiska villkoren för ett sådant val talar Kierkegaard bland annat i Begrebet angest.

Ångesten, sådan Kierkegaard förstår den, är inte fruktan för något bestämt – sjukdom, ekonomisk ruin, karriärmisslyckande eller dylikt – utan en ångest för ingenting. Den är en metafysisk ångest som kommer över oss och avslöjar vår situation – vår moraliska frihet, möjligheten av synd och skuld, att vi är evighetsvarelser som aldrig kan vara tillfredsställda med det som är enbart jordiskt. Vår ångest och vår förtvivlan öppnar vägen till tro och frälsning, en väg som är stängd för den nöjde och tillfredsställde. Ångesten förbereder oss för språnget in i tron, den försätter oss i ett ögonblick av avgörande och val. Idén om ”ögonblicket” spelar en viktig roll för Kierkegaard.

Den spekulativa filosofin hade upphävt ögonblicket liksom den upphävde den enskilda existensen, hade förvandlat allt till en betraktelse i efterhand, där ögonblicket bara blev en del av en lång kontinuerlig kedja av utveckling. Hos Kierkegaard är ögonblicket i stället ett avbrott i tiden där evigheten blixtlikt slår ner, där det transcendenta bryter in i tillvaron. Kierkegaards filosofi anlägger ögonblickets synvinkel, som också är frihetens och valets.

Den psykologiska utveckling som leder oss till tron skildras också i Kierkegaards Stadier paa livets vej. Tre stadier på livets väg blir där föremål för analys: det estetiska, det etiska och det religiösa, alla svarande mot livsuppfattningar som hade sin plats i författarens eget bröst. Den estetiskt inriktade är den som ger sig hän åt alla intryck, njutningar, upplevelser, som jagar alla nöjen, alla sensationer. Han är konstnär, förförare, lebeman. Don Juan från Mozarts opera är en av hans inkarnationer. En annan är kejsar Nero. Men från det tygellösa tillfredsställandet av begären är det inte långt till förtvivlan, och ur förtvivlan och ångest föds språnget till nästa stadium, det etiska. Den etiska människan är den personifierade pliktuppfyllelsen. Han är äkta man, familjefar, medborgare, ämbetsman, allt under fullkomligt uppfyllande av sedelagens bud. Men inte heller det etiska pliktlivet förmår tillfredsställa människan. Det tredje stadiet, det religiösa, återstår. I likhet med teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher, som han satte högre än Hegel, framhåller Kierkegaard religionens särart, hur den varken kan reduceras till etik eller till teoretiskt vetande. Religionen innebär ett brott med denna världen och alla dess kategorier.

Skriften Frygt og baeven lyfts Abraham ur bibelberättelsen fram som företrädaren för det religiösa. Gud befaller Abraham att offra sin ende son Isak, och Abraham lyder. Först då patriarken redan står vid offeraltaret med kniven höjd förklarar Gud att det hela bara varit en prövning. I den världsliga etikens ögon, i den profana humanismens ögon, måste denne Abraham te sig som en mördare. Men ur religiös synpunkt är han en man som lyder Gud. Berättelsen illustrerar det som för Kierkegaard är det väsentliga i religionen – ångesten, nöden, paradoxen. Att tro är att lyda Gud mot allt förnuft, det är att upptäcka det osannolika och sedan hålla fast vid det med lidelsens innerlighet. Hos kristendomen framhåller Kierkegaard framför allt det skandalösa, det för alla humana och förnuftsmässiga begrepp främmande och skrämmande. Den tolkningen skulle han komma att föra fram i sin sista stora aktion, ”kyrkostormen”.

Sören Kierkegaard

  • Född: 5 maj 1813 i Köpenhamn. Död: 11 november 1855 i Köpenhamn.
  • Verksam som: Författare, filosof och teolog
  • Eftermäle: Räknas som existentialismens fader genom filosofer som Martin Heidegger, Karl Jaspers och Jean-Paul Sartre. De har dock bara tillgodogjort sig delar av hans verk.
  • Aktuell: Ständigt i och med sitt stora inflytande på författare som Henrik Ibsen, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Franz Kafka, Rainer Maria Rilke, Albert Camus.

Källa:NE

På ett ställe kontrasterar Kierkegaard på ett särskilt effektivt sätt sin syn på människan och historien mot den som fanns hos Hegel och andra likatänkande. Han föreställer sig en kung som äger en egen teater där han sitter ensam i salongen och ser de pjäser ensemblen uppför. Så kan man tänka sig förhållandet mellan Gud och de dramer som människorna spelar upp på livets scen. Men det finns en skillnad mellan sådana spel som handlar om den enskilde och hans frälsning och det spel som är summan av alla de individuella, det vill säga världshistorien. När det gäller de förra är det möjligt för människan att vara åskådare likaväl som medspelare, att själv bedöma och förstå. När det gäller det senare har Guds ensamhet i salongen karaktären av nödvändighet. Världshistorien finns bara inför den eviges ögon. Det betyder att Kierkegaard avvisar tanken på en kristen historiefilosofi. Historien handlar inte om mänsklighetens framåtskridande mot en kollektiv frälsning. Sedd ur enskild, mänsklig synvinkel saknar den innebörd. Som redan berörts tvingades Kierkegaard mot slutet av 1840-talet ut på den offentliga scenen. Han invecklade sig i en tidningspolemik och blev personligen häftigt angripen med karikatyrteckningar och allt. Att han på det sättet fick en offentlig roll kanske bidrog till det rasande angrepp som han nu riktade mot den danska kyrkan och dess prästerskap. Där kom udden att fortfarande vara riktad åt samma håll, mot kompromisserna med denna världen, med den rådande borgerliga kulturen, mot hela det lysande guldålders-Danmark som var hans samtid och varav han var en del.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Artikeln är ett utdrag ur boken Filosoferna Den moderna världens födelse och det västerländska tänkandet 1776–1900, Natur & Kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s