Mervetande #6

Jag vill ha DU!

För femtio år sedan slog det svenska duandet igenom på allvar. Eller? Ny forskning visar att det som hände 1967 var att folk plötsligt märkte vad de gjorde – och gjorde det med besked.

Av Patrik Hadenius. Bild: Graham Daniels.
Språktidningen #4/2017.

Året är 1950. Det svenska fotbollslandslaget är samlat på Bromma flyghamn för att flyga till VM i Brasilien. Radiosportens Sven Jerring är också på plats. Han målar i radio upp bilden av avgångshallen där landslagsledningen och spelarna sitter. Några av dem har aldrig flugit förut. I bakgrunden hörs högtalarutrop och en propellermotor som brummar.

Det är sjutton år innan den så kallade du-reformen ska få sitt publika genombrott. I radio är språket normalt formellt och välartikulerat.

I denna språkliga dåtid vänder sig Sven Jerring till lagledaren Putte Kock:

– Kock, du har fört många svenska fotbollstrupper vida omkring i världen. Anser du att den här kommer väl förberedd till sitt värv nu?

Klicka på bilderna för att förstora.

Den korrekta Sven Jerring säger alltså du. Och det är inte ett tillfälligt misstag att dua den jämnårige Putte Kock. Sven Jerring är du med alla han talar med denna dag på Bromma. De som tilltalas duar också Jerring tillbaka.

Ljudinspelningen från 1950 är besvärande för en förenklad språkhistoria. Man brukar annars hävda att svenskt tilltal skiftade över en natt. Fram till sommaren 1967 tilltalade vi varandra tillkrånglat. Sedan höll den nyblivne generaldirektören för Medicinalstyrelsen, Bror Rexed, ett tal till sin personal, där han bad alla att tilltala honom med du. Dagen därpå bytte personalen vid myndigheten tilltal – och med dem snart hela svenska folket.

Det finns fina kurvor över hur svenskarna har tilltalat varandra, i tal och text, och dessa kurvor visar att det minsann var dramatiskt. I början av 1980-talet räknade språkforskarna Kjell Nowak och Gunnar Andrén antalet ni och antalet du i annonser från 1950 till 1975. Kurvan är mycket lättolkad. Först skrev alla ni. Sedan skrev alla du.

Det småmysiga samtalet på Bromma flyghamn visar att språkhistorien inte är fullt lika lättolkad. Det är en grov förenkling att hävda att tilltalsskiftet skedde när Bror Rexed uppmanade sina medarbetare att dua honom.

Bara en sådan sak som att Göran Borggård, Patent- och registreringsverkets nya generaldirektör, samma vår höll ett nästan exakt likadant tal till sina anställda, visar att det var många kockar som rörde om i tilltalssoppan.

Sportspråket är ofta mindre formellt än mediespråket i allmänhet, och Sven Jerring var på många sätt en föregångare där. Alla sportjournalister var inte lika framåt. Några år före Jerrings intervju, 1947, träffar en annan radio- och tv-legend, Lennart Hyland, några stadsbud på Stockholms central. De sitter och väntar på nästa tåg och språkar i radio om livet som stadsbud.

– Kanske ändå att stadsbudet här sitter och funderar på om att det möjligen kunde ha varit bättre med ett yrkesarbete, säger Lennart Hyland, och frågar tidstypiskt:

– Tycker 357 det?

I dag hade det naturliga varit att dua intervjuobjektet, men Lennart Hyland säger alltså först stadsbudet och sedan 357 (numret på stadsbudets mössa). Detta trots att samtalet är minst lika informellt som när Sven Jerring talar med fotbollslandslaget.

Det fanns tre olika principer för tilltal som gällde under början av 1900-talet. Det vanliga tilltalet mellan personer som inte ingick i den närmare umgängeskretsen var titel och, ibland, efternamn.

Peter Gavatin, 73 år, är en läsare som var med såväl före som under du-reformen. Han berättar i ett brev till Språktidningens redaktion om hur det kunde vara när han växte upp.

”Det var vanligt med titlar som herrndamendirektörnlektornöverstelöjtnantentantfarbror och så vidare”, skriver han. ”Genom valet av tilltal kunde man påverka graden av respekt och distans. Men det var inte alltid lätt. Själv brukade jag försöka sluddra förbi den känsliga delen av en mening, när jag inte riktigt visste.”

Men inom familjen och mellan vänner och barn användes du. Vid kortare möten mellan obekanta användes ni-tilltal. Ni använde man också till en person som saknade formell titel. Den personen förväntades då svara med titel, eftersom personer med högre status sa ni till personer med lägre status.

Det är denna ni-användning som än i dag har negativ laddning. Ni uppfattas inte som ett hövligt och jämbördigt tilltal. Det är ett tilltal ”uppifrån och ner”.

I Sverige saknades alltså ett artigt, neutralt tilltal i början av 1900-talet – ett tilltal som kunde användas utan att markera status. Antingen tog man till titlar eller komplicerade omskrivningar och krumbukter: Vad får det lov att vara? Hur var namnet? Var det bra så?

Frågor av den typen kan höras än i dag, som rester från en tid då man till varje pris ville undvika att tilltala någon med ett personligt pronomen eller med fel titel.

Vid samma tid gjordes ivriga försök att sudda bort den negativa stämpeln på niandet. Den så kallade ni-reformen hade lyckats i franskan och tyskan, men slog aldrig igenom i Sverige. Det har spekulerats om varför. Ett skäl kan faktiskt vara att duandet var mer utbrett i Sverige tidigare än vad vi tror.

År 1947 är det hela tjugo år före Bror Rexeds framträdande, och ändå avslöjar sig Lennart Hyland i sitt samtal med stadsbuden.

– Det är ju så, du Möller, med 347 i mössan, att här sitter vi nu, fem sex man och bara väntar.

– Det är bara att vänta och vänta, svarar Möller.

Lite senare i samtalet kommer duandet tillbaka.

– Möller, skrattar gott därtill. Det var ungefär som om du funderat på en massa goda minnen.

Lennart Hyland och många med honom vacklade alltså i tilltalsbruket, men många hade ändå bestämda åsikter om det. Det vittnar en annan läsare om. Sören Larsson har ett speciellt minne av du-reformen och berättar att den inte genomfördes helt utan friktion.

År 1969, två år efter Bror Rexeds tal, förkunnade Olof Palme på en presskonferens att journalisterna kunde säga du till honom.

– Det året började jag jobba på TV1, som då hörde till Sveriges Radio, säger Sören Larsson. Vi som gjorde samhällsprogram fick absolut inte dua någon. Man skulle ju vara objektiv.

Sören Larsson var projektledare för ett program som hette Insyn. Inspirerad av Olof Palmes önskan om duandet, föreslog han att de skulle dua alla i programmet. Snart nog skulle du-reformen ändå vara genomförd, ansåg Sören Larsson, och det fanns ingen anledning att vänta på att alla andra skulle dua.

– Mina kamrater höll med, och i nästa program sa vi konsekvent du till dem som var med i programmet.

Men det visade sig att alla inte var du-mogna. Sveriges Radios klagomur blev nerringd av protesterande människor, och dagen efter programmet stod en kollega i Sören Larssons dörröppning och blängde ilsket. Det var Lennart Hyland.

– ’Ni duar alla’, sa Hyland. ’Ja, och det tänker vi fortsätta med’, sa jag. Hyland svor till och sa: ’Du är inte riktigt klok.’ Sedan smällde han igen dörren, berättar Sören Larsson.

Men snart nog duade Lennart Hyland – och alla andra – alla i sina program.

Det nya sättet att tilltala varandra på svenska är av många omtalat som den största språkliga förändringen under hela 1900-talet. Större än stavningsreformen 1906, större än att verb böjda i plural försvann.

– För mig och i varje fall för många i min bekantskapskrets innebar du-reformen en genuin höjning av livskvaliteten, säger Peter Gavatin.

– Det positiva var naturligtvis inte ordet du i sig utan frånvaron av omständliga alternativ.

De farhågor som framfördes, till exempel att intimiteten i nära relationer eller chefernas auktoritet i företagen skulle undergrävas, tycker Peter Gavatin snabbt kom på skam.

– Varför ska man i varje mening tvingas uttrycka respekt, distans – eller motsatsen – när huvudsyftet med meningen är ett helt annat? Språket blir ett otympligt kommunikationsmedel.

Gun Widmark, tidigare professor i nordiska språk, uttryckte i en artikel sin lättnad över de nya tilltalen.

”Både ni och alla de fina substantiviska tilltalsorden rök all världens väg. Scenen intogs i stället av det under ni-diskussionerna alldeles förbisedda lilla tilltalsordet du. I en rasande fart slängde vi alla stramande finplagg och njöt av du-kostymens lediga dräkt. Hur i herrans namn hade vi efter sekler av onatur plötsligt fått ett så oväntat slut på våra tilltalsproblem?”

De flesta språkreformer drivs av förenkling. Vi vill inte gärna uttrycka oss krångligt, om det finns alternativ som uppfattas som korrekta. Men språklig bekvämlighet är inte den enda drivkraften. Också samhället måste förändras. Det är lätt att se att ett folkhemsbyggande Sverige gillade språkförändringar som kunde uppfattas som mer jämställda.

Det går att dra en parallell till det uppmärksammade förslaget av feministiska politiker i Uppsala att ersätta tjänsteman med tjänsteperson. En del hoppas nog till och med att samhället ska bli mer jämställt för att vi duar eller suddar bort könsskillnader i språket.

Men också här kan man anföra att statusskillnaderna knappast försvann för att vi började dua varandra. Språkvetaren Lars Melin anser att vi har en överdriven tro på språkets förmåga att förändra samhället. Han tror att drivkraften för du-reformen snarare var att fler bosatte sig i städerna:

– Urbaniseringen skapade täthet mellan människor, bilen skapade rörlighet och konfektionskläder fick oss att se likadana ut. I alla dessa nya, oftast tillfälliga och korta, möten mellan människor fungerade inte de gamla och superkrångliga tilltalsvanorna.

Att duandet inte kom ensamt är tydligt också i språkvetaren Maria Fremers studier av tilltalet i reklamfilmer. I sin avhandling studerar hon svenska reklamfilmer från 1900-talets början fram till tiden då du-tilltalet definitivt slagit igenom.

”Fröken har varit ute och bilat”, lät det i en reklamfilm för Oscaria skor i början av 1950-talet. Filmen ingår i en serie och i denna förekommer en hel kavalkad med personer och tilltal: ”Jasså, majorn åker båt i dag.”

I skoreklamen hittar Maria Fremer också exempel på det undvikande av tilltal som blev allt vanligare under 1900-talet fram till du-reformen: ”Goddag goddag! Följer med tiden, ser jag. Det är ju på modet att flyga.” Genom att utelämna subjektet undviker berättarrösten valet mellan tilltalsformer.

År 1968 låter det dock annorlunda. Här i en reklam för varuhuset Tempo: ”Köp dina kläder på Tempo så har du sköna grejer att ta av – och på.” Och i tandkrämsreklamen från 1969: ”Vill du bli skön i mun och ta bort den gula hinnan så kör med Pepsodent.”

I reklamspråket tar man snabbt till sig det nya tilltalsskicket. Men det syns också i Maria Fremers studier att gränsen inte var så skarp mellan tilltalsförändringarna. Hon visar exempel där både du– och ni-tilltal förekommer i större utsträckning än man kunde tro. Det finns reklamfilmer från 1930-talet där det duas, som i denna kakaoreklam från 1938: ”Är du gammal eller ung, och i målet vill bli främst. Använd Ergo cacao, den ger hälsa, kraft och spänst. Ergo, Ergo, Ergo!”

I reklamfilmerna är det inte heller bara tilltalet som ändras. I början av 1900-talet är skådespelarna i reklamfilmerna uppklädda, stiliga och nyfriserade. Samtidigt som tilltalet ändras, skiftar också stilen. Maria Fremer konstaterar att det sker en ”informalisering”. Även röstläge och artikulation blev mer vardagligt samtidigt med duandet, liksom klädsel, utseende och uppträdande.

Duandet slog verkligen igenom på 1900-talet. Men det kom inte över en natt – och det kom inte utan sällskap.

1 thought on “Jag vill ha DU!”

  1. På 50-talet var Gertrud Olsson ansvarig för skötarutbildningen på Ulleråkers mentalsjukhus i Uppsala (på den tiden hette det sinnessjukhus). Hon uppmanade konsekvent sina elever att tilltala varandra – men också läkarna – med du istället för namn och titel. Ett skäl var patientsäkerheten. I en akut situation ska man inte behöva fundera på vad de man samarbetar med heter eller har för titel. Hennes personliga motiv var nog att titulerandet stred mot hennes rättframma natur. Det var helt enkelt tjafs!

    I samband med den stora sjukvårdsutredningen i början av 60-talet, kom hon och Bror Rexed att bli nära bekanta. Han var mycket intresserad av hennes erfarenheter av duandet. Några år senare utnämndes han till generaldirektör för socialstyrelsen och lanserade den du-reform som han blivit känd för.

    Utan Gertruds erfarenheter som förebild och uppmuntran från henne, är det inte säkert att han hade vågat ta det steget. I kraft av sin position som första föreståndare för Sveriges på den tiden mest progressiva mentalsjukhus Ulleråker, var Gertrud Olsson en av de som främst bidrog till att humanisera den svenska psykvården under 60, 70 och 80-talen.

    Erik Olsson

    p.s. Förmodligen är ett antal av Gertruds elever fortfarande i livet, för den som vill ha förstahandsinformation om hennes undervisning och du-reformen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s