Mervetande #5

Mental prövning i Mali

De svenska soldaterna på FN:s farligaste fredsuppdrag måste hantera både minor, beskjutning och tristess.

Av John Palm, frilansjournalist. Bild: Malin Palm.
Modern Psykologi #5/2017.

Solen gassar och hettan reflekteras i den gula sanden där hjulen från sju ton tunga bepansrade fordon gör djupa spår. Motorer som mullrar, klingandet av automatvapen som laddas och plutonchefens ordergivning. Det är ljudet av en svensk spaningspluton i Mali som gör sig redo för att patrullera ett område som för några år sedan kontrollerades av väpnade jihadistgrupper. I dag är situationen bättre, men terroristerna finns kvar och i höstas var svenska soldater nära att skadas i ett riktat självmordsdåd. Kvällens uppdrag är att samtala med lokalbefolkningen och i bästa fall få ledtrådar kring terrorgruppernas senaste rörelser i trakten. Men i ljudbilden finns också något annat. Ett soundtrack av poppiga beats som pumpas ut genom en öppen fordonsdörr. Intill står gruppchefen Christoffer med ena handen taktfullt i vädret samtidigt som han mimar teatraliskt: ”Baby you’re a firework, come on show em what you’re worth”. Och så den sarkastiska kommentaren från en kollega.

Spaning Christoffer är utrustad inför kvällens operation. Efter sin vistelse i Afghanistan gick han igenom en tuff period men tycker att Försvarsmakten är bra på att ta hand om personalen. Bild: Malin Palm.

– Seriöst, Katy Perry? Ni är gruppen med högst medelålder och så spelar ni sån här musik, säger han och skakar på huvudet.

Medan Christoffer och 50 spaningssoldater rullar in mot regionhuvudstaden Timbuktu för en nattlig operation fortsätter en helt annan tillvaro, likt en parallell verklighet, inne på basen Camp Nobel. Basen är sedan 2014 arbetsplats och hem åt 250 svenska soldater och militär personal under sex månader långa rotationer. Där finns de ständigt brummande generatorerna, materiellagret, matsalen där lokalanställda jobbar, sovtälten och det stora gymmet. Allting är byggt i robust tältduk, det är sand överallt och de få flygen kan bara ta hit det allra nödvändigaste. Här kokas livet ned till en enkelt inrutad tillvaro på liten yta. Deras jobb är att skapa förutsättningar för fred i Mali, men för att nå dit finns ett grundläggande delmål – att må bra.

I en container full med servrar, blinkande lampor och sladdar står Marko och Simon. De tillhör CIS-gruppen, de soldatutbildade IT-personer som sköter förbandets lednings- och sambandssystem. Alla deras uppgifter ryms innanför Camp Nobels fyra murar.

 

Klicka på bilderna för att förstora.

– Jag vill inte på något sätt nedvärdera riskerna där ute, men man blir definitivt knäppare av att vara på basen hela tiden än av att sätta sig i ett fordon och rulla ut flera gånger i veckan, säger Marko.

Den tanken är han inte ensam om. Niclas, basens psyk­olog, är till vardags på Försvarsmaktens veteranenhet, där han i snart tio år arbetat med uppföljning av utlandssoldater. Han ser militärbasen som ett koncentrat av potentiella arbetsmiljöproblem. I Mali består de av värme, sand, tung utrustning, isolering från anhöriga, tristess och att aldrig få en paus från sin arbetsplats.

Mali: En farlig fredsinsats

Världens farligaste fredsinsats:

Hittills har 118 FN-soldater dödats under FN-insatsen Minusma, som syftar till att skapa säkerhet och stödja fredsavtalet i Mali. Ingen svensk finns bland de dödade. Konflikten utlöstes 2012 när sekulära rebellgrupper startade ett självständighetsuppror, som sedan kapades av välutrustade islamistgrupper.  Snart kontrollerade islamisterna hela norra Mali, där de förde ett hårt shariastyre tills ockupationen av Timbuktu och de andra större städerna hävdes 2013 av en franskledd koalition.

Svenska styrkan: Består av 250 soldater i ett spanings­kompani, varav cirka 90 är spaningssoldater med huvuduppgift att patrullera Timbuktu och inhämta underrättelse­material genom samtal med lokalbefolkningen.

Nuvarande styrka, från P7 i Skåne, är den femte Sverige skickat. Soldaterna befinner sig i Mali i cirka ett halvår med två leave-perioder (14 dagars hemmavistelse) innan nästa styrka fasas in.

Farorna: De flesta FN-soldater som dödats har befunnit sig längre norrut och tillhör styrkor från afrikanska länder med sämre utbildning och utrustning. Terrorgrupper har fortfarande kontroll över stora delar av öknen men agerar även inne i Timbuktu. I oktober 2016 attackerades en svensk patrull av en självmordsbombare, men undgick skador.

– Vi vet vad vi ska titta efter. Man kan undra vad varmt klimat har med psyket att göra, men alla saker som påverkar en person bidrar till en samlad påverkansbild, säger han.

Varje vecka låter Niclas soldaterna skatta sitt väl­mående på en skala mellan ett och tio. När en grupp anger sjunkande värden måste något göras innan bubblorna av missnöje tillåts växa. Kanske bör arbetsbelastningen sänkas eller möjligheterna till en menings­full fritid förbättras.

– Just nu bygger vi ett utegym och en ny uteplats. Är det sådant vi ska hålla på med i en krigszon, kanske någon frågar sig, men det är det faktiskt. Det här visar att arbetsgivaren försöker, och bara det faktum att det syns att någon bryr sig kan vara moralhöjande. Visad intention kan vara viktigare än själva resultatet, säger Niclas.

Marko har slagit sig ned vid en improviserad sittgrupp utanför CIS-gruppens kontor. Här brukar han hamna när dötid uppstår under dagarna. Han är 38 år och ute på sin första långa utlandstjänstgöring. Stora delar av dygnet, sju dagar i veckan, går åt till jobb. Det kan vara sju på morgonen eller tolv på natten. Efter ett nattpass kan telefonen ringa klockan fem och då är det bara att ställa upp. Han är ju ändå här för att jobba, resonerar han, och att ha en helt ledig dag är ändå inte önskvärt.

– Nej! säger han bestämt. För här finns inget att göra. På ledig tid går jag till gymmet, eller tar en promenad och stoppar lurar med musik i öronen, eller så spelar man tv-spel eller kollar på film tillsammans med resten av gruppen här inne på kontoret. Det är allt.

Han och 23-årige Simon har funnit varandra och tillbringar mycket tid ihop. Att camplivet lätt övergår i tristess är något de båda är medvetna om men hanterar med ro. Gemenskapen med gruppen, som blir sammansvetsad av att jobba och leva ihop, är viktig.

– Man får acceptera läget. Samtidigt gäller det att vara lite aktiv, se till att prata och umgås med folk, skaffa bra rutiner. Sen kan man ändå bli trött på att aldrig få vara ensam, på det konstanta susandet från ac:n – och så är det ju maten. De kör samma fem rätter om och om igen och den där korven alltså, den är fan inte god, säger Marko.

Lite matgnäll utlöser inga larm hos Niclas. Tvärtom – finns det inget värre att klaga på än korvgrytan så är det ett sundhetstecken.

Så varför kommer de hit? Till riskerna, tristessen och den okryddade maten. Niclas refererar till en rapport från Försvarshögskolan som visar att det finns fyra avgörande huvudmotiv, ofta i kombination: äventyr, karriär, pengar och att få göra nytta. Särskilt unga soldater kan bli besvikna när känslan av världsförbättring inte är så tydlig som de hade trott.

 

Klicka på bilderna för att förstora.

En som inte lider av tankar om att på egen hand rädda världen är den 47-åriga distriktssköterskan och före detta ambulanssköterskan Petra, som har två utlandsmissioner bakom sig. Hon sitter på en stol i basens skinande välordnade vårdcentral och är både medveten och nöjd med att ”vara en liten del av kakan”. Soldaternas skoskav, fotsvamp, muskelbristningar från gymmet och andra hälsoproblem måste tas om hand av någon. Mår inte soldaterna bra, då fungerar hela fredsinsatsen lite sämre.

Det avgörande motivet för Petra är att få ett avbrott i vardagen. Det som förvånar henne mest är det faktum att hennes val ter sig främmande för andra.

– Ja, och vad är det för fel på dem? säger hon och skrattar. Den där genen att gå till samma jobb tills man är 65, den har jag helt enkelt inte, säger hon.

I stället njuter hon av att få sakna riktigt kaffe (tog slut för två veckor sedan) och nära och kära där hemma.

– Man hinner tänka kring vad som är viktigt för en i livet. Det skulle nog vara bra för fler att få känna på det lite då och då, säger hon.

Ute i den ännu svala morgonluften har spaningspatrullen återvänt efter en natt ute i öknen. Fordon görs i ordning för nästa uppdrag och i matsalen tar gymälskande soldater igen förlorat näringsintag. Ägg och gröt med lingonsylt. Christoffer, en 32-årig veteran med erfarenheter från Kosovo och det våldsamma Afghanistan, vill så snart som möjligt ta sig till telefonbåsen med direktlinjer till Sverige. Det här är första gången han rest ifrån en partner och han ringer hem nästan dagligen.

– Jag saknar henne ofta. Visst är det jobbigt ibland, men det är så jag vill ha det. För mig känns hemlängtan sund, den gör mig mer mänsklig. Jag trivs bäst så men det är också för att jag ska vara öppen för människorna där ute. Om jag är avstängd och hård, hur ska jag då kunna möta dem i deras verklighet som är väldigt annorlunda jämfört med min?

Christoffer har gjort till sin uppgift att vara en förebild för unga soldater. Det är okej att prata om saknad, att visa när man är nere och att ge en kram till sina kollegor och vänner. Machostämningen inom Försvarsmakten har till Christoffers lättnad mattats av sedan han gjorde värnplikten 2004. Men det är också där Katy Perry kommer in i bilden.

– Många associerar kanske militären med hårdrock, så jag tycker om att bryta det mönstret lite grand. Sen handlar det om att musiken rensar skallen innan vi åker ut. När vi kommer tillbaka spelar jag samma låt som ett tecken på att nu är vi trygga och kan slappna av.

Psykologi och information Psykologen Niclas jobbar till vardags med Försvarsmaktens veteranenhet. Plutonen pulsar genom sanden mot Timbuktu. En viktig uppgift är att prata med lokalbefolkningen för att få en samlad underrättelsebild. Bild: Malin Palm.

Militärpsykologen om:

Vardagsprövningar: I Mali handlar de om att det finns sand överallt, att det är korvgryta nu igen, att internet är långsamt och att det inte finns svensk tv. Små­saker som var för sig inte är något problem kan tillsammans utgöra grogrund för missnöje. Det gäller att identifiera dem tidigt.

Utebliven vardagsstress: En militärbas är på många sätt en extrem miljö men de flesta klarar det bra. Man ska komma ihåg att se hela bilden:  Där hemma finns andra saker. Efter jobbet ska det lagas mat, sedan skjutsas barn. Det ska städas och tvättas – små moment som alla innebär en liten stress. På en militärbas försvinner de och den sammantagna pressen minskar.

Synen på tristess efter en allvarlig skada eller dödsfall: När det händer allvarliga saker så kan det vara belastande för de direkt drabbade, men det har ofta en sammansvetsande och fokushöjande effekt på övriga medlemmar i förbandet och då hamnar de små problemen ofta i skymundan.

Battlemind och homemind: För en soldat som under lång tid befinner sig på en plats med hög hotbild och faktiska konfrontationer sker förändringar i sättet att uppleva och ta in omvärlden. Det kan leda till att man tar med sitt så kallade battlemind hem och då måste man jobba med att släppa vaksamheten och landa i ett mer avslappnat homemind.

Under sitt halvår i Afghanistan såg han vänner skadas svårt och befann sig mentalt sett i ständig krisberedskap. Väl hemma igen gick han igenom en tuff period med ångest och paranoida tankar. Det tog ett år innan han vågade öppna sig och påbörja den riktiga läkningen. Men han ångrar inte sina val. Att ha sett både världens grymhet och sina egna svaga sidor har blivit en personlig styrka.

– När jag själv skaffar barn ska det bli väldigt roligt att uppfostra dem till att uppskatta de små sakerna i livet. Det är något jag till hundra procent fått med mig från utlandstjänsten, säger han.

Enligt en studie finansierad av Försvarsmakten har svenska soldater som varit iväg på utlandstjänst generellt en bättre mental hälsa än gemene svensk här hemma. Till viss del ses det som självklart, eftersom soldatgruppen gallrats fram genom en rad fysiska och psykiska hälsotest. Psykologen Niclas funderar på om det också kan spela roll att det är en samling individer som alla aktivt sökt sig till utlandstjänst.

– Det kan finnas en gemensam faktor i den drivkraften. Men det kan också handla om att erfarenheterna från utlandstjänsten drivit på en personlig utveckling. Att man klarat utmaningen har gett självförtroende, vilket allmänt sett är ett bra skydd mot psykisk ohälsa, säger han.

Marko har varit på plats i Mali i två och en halv månad och det är dags för hans första leave – ledighet hemma i Sverige. Tillsammans med ett tiotal andra svenskar tillbringar han tre timmar i den spartanska vänthallen på Timbuktus minimala flygplats. 2012 och 2013 var han två kortare vändor i Afghanistan som leave-avlösare till ordinarie soldater. De sex veckor långa vistelserna hann aldrig bli riktigt jobbiga, men vissa förväntningar på hemkomsten hade ändå byggts upp under tiden.

– Första tanken var att nu ska jag ta en dusch som varar längre än 60 sekunder, det tänker alla, och efter det lägga mig på soffan och bara njuta. Men det räckte med att komma in genom dörren och släppa ned väskan. Sedan märkte man hur jäkla tyst och ensamt det är, säger han.

När det lilla propellerplanet landat på landningsbanan i huvudstaden Bamako och Marko plockat sina väskor i väntan på flyget till Sverige är han helt på det klara med hur vissa saker ska vara under de 14 dagarna på hemmaplan. Han ska träffa sina vänner, och äta god mat så ofta det går.

– Jag kommer inte äta någon jäkla korv när jag är hemma, det är en sak som är säker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s