Mervetande #5

Hur demokratisk är en hövding?

De traditionella hövdingarna i Zambia kallas chiefer, och de har en stark ställning i samhället. Hur skapar man demokrati i ett sådant system?

Av Karin Alfredsson. Bild: Adam Öjdahl.
Forskning & Framsteg #8/2016.

När Chief Ndake kommer in faller ni på knä och klappar med kupade händer för att visa er vördnad. Har ni förstått?

Vi nickar. Beredda att möta en av de verkliga makthavarna i Zambia.

En ”chief”, eller traditionell ledare, i Zambia är en person som styr ett område, ett chiefdom eller ett hövdingadöme, i enlighet med traditionella lagar och regler. Ämbetet ärvs inom den lokala kungliga familjen och man är chief tills man dör. I det demokratiska Zambia har de 286 chieferna makt över minst 50 procent av all mark och kan göra vad de vill med den.

Odemokratiskt? Javisst. Gammaldags? Definitivt. Envälde? Oftast. Risk för korruption? Absolut.

Ändå vill de flesta zambier bevara chiefsystemet. Den här artikeln är ett försök att förklara varför.

På väg till vårt möte med Chief Ndake VII i Nyimba-distriktet passerar vi floden Luangwa. Brovakten frågar: ”Är ni ute efter mark?”

Den lokala regeringsrepresentanten i Nyimba, District Commissioner Peter Kunda Kaisa, berömmer Chief Ndakes insats för stadens utveckling: Chiefen har skänkt mark som det ska byggas 300 hus på.

Här ligger en nyckel till chiefernas makt i Zambia. De administrerar och kontrollerar minst hälften, vissa säger över 90 procent, av all mark i landet – de markrevisioner som genomförts har inte blivit offentliga.Själva är chieferna övertygade om att de står och faller med makten över marken.

– Vet du att det en gång fanns en Chief Lusaka? frågar en chief mig. Har du någonsin hört talas om honom?

Vad tycker befolkningen om chieferna? I ett antal av södra Afrikas länder spelar chieferna en stor roll i de flesta invånares liv. Enligt en enkätundersökning är de förhållandevis uppskattade. Bild: Johan Jarnestad. Källa: Afrobarometern. (Klicka för att förstora.)

Det hon menar är att den korkade Chief Lusaka överlät marken där huvudstaden i dag ligger till British South Africa Company i samband med att järnvägen drogs förbi vid förra sekelskiftet. Kanske fick han bra betalt, men vad spelar det för roll? Han och hans chiefdom är för alltid borta.

Vi har på en skumpig grusväg hittat fram till ”palatset”, två oansenliga byggnader omgivna av åkermark, och hälsas på traditionellt sätt av sjungande kvinnor innan vi visas in i en möteshydda med grästak. Välkomstkommittén presenterar sig som chiefens rådgivare, nduna, och de ska sätta oss in i de regler som gäller vid besök. Först förväntas vi överlämna ett kuvert med lämpligt innehåll. Min svenska presentbricka i slagtåligt laminat duger inte, så jag stoppar 200 kwacha (160 kronor) i kuvertet.

Nu får vi lära oss hur man hälsar på chiefen. När His royal highness kommer in i rummet ska vi alla knäfalla, upprepa en ramsa som en av rådgivarna förestavar och klappa i takt med kupade händer. När chiefen gör ett tecken får vi sätta oss. Senare påpekar chiefen att detta är modernt – tidigare tvingades kvinnorna stå på knä under hela mötet.

I början kommer vi ihåg att tilltala honom Your royal highness, men när vi glömmer gör det inget. Chief Ndake VII är en modern chief.

Han föddes 1949 med ett alldeles vanligt namn och utbildade sig till elingenjör i Östtyskland. När han blev arbetslös flyttade han hem till byn. Han tillhör den lokala kungliga familjen och hans morbror var chief. När morbrodern dog tog Chief Ndakes storebror över och när också han dog 2012, fattade kvinnorna i familjen beslutet att det var Chief Ndake VII:s tur. Stammen styrs nämligen matrilinjärt, och det är alltså kvinnorna som bestämmer vem i familjen som ska överta ledarskapet. Ndakes har även haft kvinnliga chiefer.

Ndakes chiefdom består av 405 byar, sammanlagt 17 868 hushåll med 38 401 män och 41 104 kvinnor. I varje by finns en headperson som styr i byn och också tillhör en kunglig familj. Även det uppdraget går i arv. Uppgiften för en headperson är att administrera byns mark och lösa konflikter mellan bybor. Lyckas inte det, eller om markområdet är större än en viss storlek, remitteras frågan till chiefen. Chiefen basar över den traditionella domstolen som dömer i frågor som marktvister mellan bybor, konflikter mellan äkta makar och mindre stölder. Zambia har alltså två domstolssystem. Förutom de vanliga lagarna, antagna av parlamentet, accepterar konstitutionen också traditionell lagstiftning. Där kan straffen vara raka och enkla – som att böta med en get eller gräva ett dike – men också tämligen brutala.

– Tidigare, säger Chief Ndake, kunde man binda en återfallsförbrytare vid ett träd och smeta jordnötssmör vid hans fötter för att locka dit myrorna. Det brukade fungera. Men sådant gör man inte längre.

Den nya konstitutionen, som antogs i januari 2016, säger uttalat att nationell lag alltid gäller över de traditionella lagarna. Detta var inte tydligt tidigare, och avsikten är att komma åt traditioner som barnäktenskap och att änkor åläggs att ha sex med sin svåger för att ”renas”.

– Jämställdhet är utvecklingsbefrämjande, säger Chief Ndake. Så har han till exempel introducerat landcertifikat i sitt chiefdom, ett dokument som stärker kvinnans rätt till marken om mannen dör. Certifikaten ska dock inte förväxlas med lagfarter. Marken, och därmed makten, tillhör fortfarande i sista hand chiefen.

Chief Ndake tycker att fler ärenden skulle kunna avgöras i traditionella domstolar. Ett aktuellt exempel är två personer som förgiftat vattnet i en damm som används för bevattning i flera byar. De ville döda fiskarna – en primitiv form av fiske. Ärendet finns nu i det formella rättsväsendet, och de förgiftade fiskarna väntar fortfarande på att bli vetenskapligt undersökta på University of Zambia i Lusaka.

– Antingen är maskinerna trasiga eller också finns det ingen elektricitet på universitetet, säger Chief Ndake irriterat. Fiskarna måste ha ruttnat för länge sedan. Om vi fått döma hade förbrytarna fått gräva en ny damm till byn. Det hade kostat dem några veckors arbete, men sedan hade det varit klart. Nu är skuldfrågan inte avgjord och de kan fortsätta förgifta vattnet.

Den traditionella rättskipningen uppskattas av många afrikaner. I Afrobarometern, en enkät som genomfördes 2008–09 i nästan alla afrikanska länder söder om Sahara, säger en majoritet av de tillfrågade att chieferna har stort, eller visst, inflytande över hur samhället styrs. Närmare fyra av tio anser att chieferna har huvudansvaret för att lösa lokala konflikter. I Zambia svarar 53 procent att det är chiefernas ansvar. Det finns skillnader mellan stad och landsbygd, men var tredje tätortsafrikan tycker också att chieferna är de främsta rättskiparna.

Att koppla chiefernas inflytande enbart till deras makt över mark är inte helt korrekt. I länder som Botswana och Lesotho, där chieferna har mycket lite att säga till om i landfrågan, anser mer än hälften av landsbygdsborna att chieferna har stor makt över samhällsutvecklingen.

Klicka på bilderna för att förstora.

Självklart finns maktkonkurrens mellan valda politiker och chiefer. I många länder blev den konflikten knivskarp när länderna slog sig fria. Chieferna hade ofta ställt sig på kolonialmaktens sida. I Tanzania avskaffade president Nyerere chieferna och de har inte återkommit. I Frelimos Moçambique har chieferna ingen formell makt över marken. I Zambia avskaffade den förste presidenten Kenneth Kaunda inte chiefsystemet helt och hållet, men beskar deras makt. Nu är chieferna på väg tillbaka.

Patience Mususa är zambier och forskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, med fokus på gruvindustrin i Zambia.

– Även om de traditionella ledarna utnyttjades av kolonialmakterna så har de överlevt självständigheten i många delar av Afrika, säger hon. Chiefsystemet är mycket mer än enskilda chiefer – det är headmen, domstolar, olika rådgivande församlingar – och i länder som Zambia, utan bidrag eller arbetslöshetsunderstöd, har det setts som viktigt för välfärden och försörjningen. Om man går till chiefen kan man räkna med att få en bit jord.

– Parlamentsledamöter på landsbygden är ofta dåligt förankrade i sin valkrets när det väl blivit valda. De föredrar att bosätta sig i staden. Då är chieferna och det traditionella systemet mer synligt och närvarande.

Kate Baldwin, statsvetenskaplig forskare vid Yale university i USA, menar att chieferna spelar en viktig roll i det demokratiska Afrika – ja, de är viktigare ju mer demokratiskt ett land blir. De länder som rankas högst på demokratilistan (reellt fria val, att presidenter faktiskt kan förlora val med mera) är också de som i sina konstitutioner oftast nämner och försvarar chiefernas intressen.

– Trots att de traditionella ledarna ärver sina ämbeten och i princip är enväldiga fungerar de ändå som stöd för demokratin, säger hon.

Hur då? kan man undra. Enkelt uttryckt så här:

De afrikanska partierna kan sällan kallas ideologiska, utan den enskilde väljaren försöker lista ut vilken politiker som kan erbjuda bäst utveckling just där väljaren bor. Vem kommer inte bara att lova – utan också lyckas – att bygga vägar och skolor?

Den parlamentsledamot som har goda relationer med den lokala chiefen har bäst förutsättningar. Den statliga budgeten är ofta minimal, men en chief kan ta ut lokal skatt och beordra folk att bränna tegelstenar och bygga väggar – och vips, så står skolan där.

Kate Baldwin menar att chieferna sällan styr hur undersåtarna röstar genom direkta uppmaningar, utan att väljarna fattar kloka beslut som bygger på vad de har sett av samarbete mellan chiefen och politikern. Detta gör politikerna måna om att hålla sig väl med chieferna, både lokalt och på riksplanet. Ett exempel är debatten som föregick den nya konstitutionen.

Formellt äger presidenten all mark i Zambia, men chieferna administrerar större delen. I det första förslaget till konstitutionstext flyttades den administrativa makten från chieferna till en ny decentraliserad myndighet. Detta skulle ge de politiskt valda församlingarna större möjligheter att styra utvecklingen. Chieferna gallskrek ut sin protest – och regeringen backade.

– Politikerna skulle gärna ta ifrån chieferna makten över marken, säger Abraham Miti på Zambias justitiedepartement, men min ödmjuka uppfattning är att man inte tordes. Det är parlaments- och presidentval i höst. Att utmana chieferna skulle kunna vara livsfarligt.

Nsama Chikolwa är chef på Zambia Land Alliance, en organisation som arbetar för småbönders rätt till mark, mot olika former av så kallad landgrabbing. Inte heller hon skulle vilja avskaffa chiefsystemet.

– Chieferna har alltid funnits, säger hon. Visst finns det korrupta chiefer, men det är inte värre än den statliga korruptionen. De enda som skulle tjäna på att chieferna försvann vore ett gäng teknokrater. Dessutom står chieferna för vår identitet som afrikaner.

Vad tycker invånarna?

Alla zambier tillhör ett chiefdom, den ursprungsby som deras släkt och familj kommer från. Uppgiften om vilken chief de har finns på deras identitetshandlingar och har ingen formell betydelse, men definitivt en traditionell. Alla medverkande i denna enkät bor i huvudstaden Lusaka.

  1. Vet du vem din chief är?
  2. Tycker du att chiefsystemet borde avvecklas?
Jennipher Sakala, 50, affärsutvecklare. Bild: Adam Öjdahl.
  1. Ja. Jag har inte träffat honom men han skickade representanter på min fars begravning.
  2. Nej. Chieferna gör mycket nytta på det lokala planet och de traditionella domstolarna gör ett jättebra jobb.
Marjorie Chonya, 41, kommunikatör. Bild: Adam Öjdahl.
  1. Ja, och jag har besökt min hemby.
  2. Nej. Chieferna kanske inte betyder så mycket för oss som bor här i Lusaka, men det lokala systemet är inte effektivt och måste kompletteras av chieferna.
Nancy Mulilo, 27, sociolog. Bild: Adam Öjdahl.
  1. Ja. Jag har inte träffat honom men skulle nog kunna göra det om jag åkte till byn och deltog i en traditionell ceremoni.
  2. Nej. Att avskaffa chieferna vore att döda vårt lands kulturella ryggrad, men vissa gamla traditioner måste försvinna.
Emmanuel Chibuye, 27, tjänsteman. Bild: Adam Öjdahl.
  1. Ja. Min pappa tog oss till hembyn så att vi skulle se var vi kom ifrån.
  2. Nej. Chiefen definierar vem jag är och var jag har mina rötter.

Det är det starkaste argumentet för att behålla chiefernas position – att de kopplar ihop historia med nutid. I undersökningar får chieferna högsta betyg i fråga om förtroende, på samma nivå som kyrkan, armén och flygvapnet – i motsats till regeringen och andra valda politiker som medborgarna inte litar på alls.

Pezo Phiri är zambier och arbetar som handläggare på den svenska ambassaden i Lusaka. När hon som vuxen för första gången besökte sin hemby, kände chiefen där mycket väl till henne och hennes släkthistoria. Hon understryker chiefernas betydelse för landets utveckling.

– En bra chief kan göra underverk. De biståndsprojekt som drivs för att stoppa barnäktenskap eller våld mot kvinnor skulle aldrig lyckas om chieferna inte stödde dem.

Chief Ndake visar oss runt i sitt ”palats”. Hans kontor är minimalt och från väggen blickar Zambias president Lungu ner. Egentligen är Chief Ndake statstjänsteman. Han får 4 000 kwacha (3 000 kronor) i månaden i statligt underhåll och det ska räcka till alla hans omkostnader.

– Det går förstås inte. Bara resorna till olika byar kostar flera tusen. Så jag driver en farm vid sidan om och föder upp grisar och kycklingar.

Marie Widengård är forskare i samhällsvetenskapliga miljöstudier vid Göteborgs universitet. Hon har studerat turerna runt en kinesisk investering i biobränsleproduktion i Zambia och vem som – egentligen – har makten över marken.

– Jag ville se hur det fungerade i verkligheten. Diskussionen om landgrabbing var alldeles för förenklad. Utländska investerare kan inte bara komma in, öppna plånboken och få som de vill. Om de inte har staten och den lokala chiefen med sig, händer ingenting. I det här fallet blev det ingen affär.

Enligt den zambiska konstitutionen får chiefer inte engagera sig politiskt. En av de chiefer som Marie Widengård har intervjuat var politiker innan han blev chief:

– Det är inte bra att överlåta all makt till politikerna, säger den chief som tidigare var politiker. Man kan inte vara säker på att de agerar till förmån för landet Zambia, eller att besluten kommer landsbygdsbefolkningen till godo. Politiker kan ju förlora nästa val, eller försvinna på annat sätt, medan de traditionella ledarna har sina rötter på platsen: ”Landet vi ärvde ska inte skänkas bort.”

Patience Mususa på Nordiska Afrikainstitutet håller med:

– Att försöka avskaffa chieferna, och ta ifrån dem makten över marken, skulle vara ytterst maktfullkomligt och exkluderande. I stället bör politiken och det traditionella systemet samarbeta mer. Det har gjorts försök med folkliga lokala ”parlament”, där chiefen, politikerna, lokala organisationer och vanligt folk får komma till tals och hitta gemensamma lösningar. Det skulle verkligen stärka demokratin i Zambia.

Karin Alfredsson har under tre år arbetat som regionchef för We Effect i södra Afrika, bland annat med frågor om markrättigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s