Mervetande #3

Därför vill Putin stjäla en viking

När Putin reviderar Rysslands historia spelar vikingen Vladimir en viktig roll.

Av Per-Arne Bodin. Illustration: Björn Öberg.
Forskning & Framsteg #4/2017.

Under nyårshelgen hade Andrej Kravtjuks film Viking premiär i Ryssland. Den berättar om Kiev-rikets viktigaste historiska gestalt, storfurst Vladimir (ca 956–1015). Filmens handling ansluter nära till den medeltida Nestorskrönikan, som ymnigt citeras i dialogerna.

Filmen har i recensionerna jämförts med den amerikanska tv-serien Game of thrones – häftig action och mycket blod. President Putin har sett den – och han lovordar den. Filmen är för övrigt inspelad på Krim.

Premiären ägde rum i efterdyningarna av invigningen av ett monument över storfurst Vladimir på Folkenighetens dag i Moskva den 4 november 2016, en helgdag som har fått ersätta det tidigare firandet av oktoberrevolutionen.

Storfurst Vladimir är namne med den nuvarande presidenten och i sociala medier antyddes att Putin på detta sätt invigde en staty över sig själv. Ytterligare en namne är Lenin. Mycket av landets historia finns förborgad i detta namn.

Storfursten kristnade Kievriket år 988 och kallas riksgrundare. Både Ukraina och Ryssland ser Kievriket och Vladimir som sitt ursprung och allt eftersom relationerna med det självständiga Ukraina blev sämre behövde Moskva en egen Vladimir. Minnesmärket, som invigdes i november, framstår som en konkurrent till den mest kända statyn över storfursten, som står rest i Kiev på en hög kulle vid floden Dnepr och som avtäcktes redan 1853. Den är en av de viktigaste symbolerna för den ukrainska huvudstaden.

Klicka på bilderna för att förstora.

Vladimir är ett bekant namn även i fornnordisk historia. Enligt krönikan befann han sig i exil bortom havet hos väringarna, alltså i nuvarande Sverige, under tre år innan han kom till makten. Hans farmor Olga eller Helga sägs ha kommit från Sverige. Kanoniseringen av Vladimir ska ha skett genom ett annat ryskt helgons försorg, Alexander Nevskij, som på så sätt ville fira sin seger över svenska korsriddare år 1240.

Storfurst Vladimirs eftermäle i historien är motsägelsefullt. I Nestorskrönikan, den viktigaste källan till hans levnadshistoria, framstår han som en vikingahövding, segerrik i strid och omåttlig i allt vad han företar sig. Det är det som den ryska filmens titel syftar på. Han liknar en Don Juan och munken-krönikören påminner om Leporello i Mozarts opera när han med moralisk indignation katalogiserar Vladimirs erövringar:

Frillor hade han 300 i Vysjegorod, 300 i Belgorod och 200 i Berestovo … Och han var omättlig i hor och lät föra till sig gifta kvinnor och han skändade ungmör.

Sedan han låtit döpa sig blev han, enligt krönikan, en from man. Efter sin död har han blivit helgonförklarad, likt många andra tidiga medeltida härskare i Europa, och han har fått tillnamnet apostlalik, den högsta rangen bland helgon. I den ortodoxa kyrkans hymner kallas han den nye Konstantin den store med hänsyftning på det bysantinska rikets grundare, och hans tidigare vildsinthet förklaras av hans vikingahärkomst.

Den nya statyn över storfursten är placerad nära Kreml och det påstods i pressen att det skulle finnas risk för att Kreml skulle mista sin status som världsarv, när en modern staty av tvivelaktigt estetiskt värde placerades så nära Moskvas historiska centrum. Unesco fattade dock inget sådant beslut.

(Klicka för att förstora.) Infografik: Johan Jarnestad.

Under invigningen talade först presidenten, sedan patriarken Kirill och till sist Solzjenitsyns änka Natalia. Putin nämnde först att Vladimir införde kristendomen i landet. I övrigt verkade hans karakteristik av storfursten och helgonet överensstämma med presidentens eget program: ”Samlare och försvarare av de ryska landområdena, framsynt politiker, skapare av grundvalarna för en stark, enhetlig centraliserad stat, som till sist förenade i en stor familj jämbördiga folk, språk, kulturer och religioner.”

Patriarken talade om det avsnitt i Nestorskrönikan som handlar om hur Vladimir skickade ut sändebud för att rapportera om värdet av olika religioner. Efter att ha lyssnat på deras redogörelse valde storfursten kristendomen i dess östliga form, bland annat för gudstjänstens skönhet. Han hade funnit Kristus och sanningen. Patriarkens tal passade dock illa in i helgens budskap: Folkenighetens dag, särskilt eftersom företrädare för alla de religioner, som Vladimir – ofta på ett burleskt sätt – avvisade, var inbjudna till evenemanget. Valet av ortodoxin var helt avgörande för Kievrikets och Rysslands framtid och överlevnad. Kristendomen är inte bara en av grundvalarna för Ryssland, utan den enda, menade patriarken.

Alexander Solzjenitsyns änka talade om vikten av att komma ihåg historien och nämnde bland annat de sovjetiska fånglägren. Minnet av storfursten manar till en uppgörelse med det förflutna, ”att inte sopa det under mattan”, och till en personlig rannsakan av sitt liv.

Akten avslutades med en kort bönegudstjänst då patriarken välsignade statyn genom att bestänka den med heligt vatten. En kör sjöng den traditionella hymn som används för att frammana en rysk seger på slagfältet. ”Fräls, o Herre, Ditt folk och välsigna Din arvedel!” Den är också känd för att inleda Tjajkovskijs patriotiska musikverk ”1812” till minne av den ryska segern över Napoleon.

Statyn av storfursten är en känslig fråga i Ryssland. Innan Vladimir blev kristen byggde han upp ett panteon av gudabilder från olika delar av Kievriket i ett försök att ena landet genom att skapa en summerad gudavärld. När han mottog dopet störtade han ner alla de gamla gudarna i en symbolisk akt. Skulpturer har varit förbjudna i kyrkokonsten och förknippas med fornrysk och antik hedendom. Själva det faktum att patriarken välsignade en staty föreställande ett ortodoxt helgon är en tvetydig handling. Överflödet av statyer under Peter den store och senare under kejsartiden, liksom i Sovjetunionen, sågs av traditionalister som en utmaning mot ortodoxin. År 1853 vägrade biskopen i Kiev, metropoliten Filaret, att inviga monumentet över storfursten: ”Det går inte att sätta upp ett beläte över en gestalt som störtat belätena.” Att statyer har en särskild och ofta ödesdiger innebörd i ryskt medvetande påpekade den rysk-amerikanske litteratur- och språkforskaren Roman Jakobson. Det är en syn som spiller över också på statyer över världsliga härskare, till exempel Bronsryttaren, statyn över Peter den store i Petersburg. Patriarkens roll vid invigningen förstärker både Vladimirs och den nuvarande kyrkans roll i ett världsligt politiskt sammanhang.

Foto: pravicon.com.

Svensk poesi om Vladimir

Erik Johan Stagnelius utgav år 1817 dikten ”Wladimir den Store: skaldedikt i tre sånger”, om storfursten och hans kärlek till den bysantinska prinsessan Anna som skulle bli hans hustru. Han kallas i poemet ”Novgorods mäktige Drott”, ”den väldige fursten av Kiev”. Poemet är indirekt tillägnat tsar Alexander I, som lovordas och jämförs med Alexander den store. Stagnelius hyste stor beundran för tsarens seger över Napoleon och för att han grundade Heliga alliansen för att skapa fred och stabilitet i Europa. Stagnelius ville gå i tjänst hos Alexander, och det finns ett bevarat exemplar av boken med hans dedikation till den ryske ambassadören.

Vladimir och hans gemål Anna begravdes i en marmorsarkofag i Tiondekyrkan i Kiev. Den förstördes av mongolerna 1240. När sarkofagen med kroppen återupptäcktes på 1600-talet i ruinerna av kyrkan skickades delar av skallen till storfursten i Moskva som en relik. Resten av huvudet sändes på 1930-talet till Leningrad och försvann under kriget. Återstoden av skelettet hamnade på museum. En relik som kyrkan fick tillbaka 1988 bevaras i Grottklostret i Kiev. En annan återlämnades 2010 till kyrkan och finns nu i Kristi-frälsarekatedralen i Moskva. Till tusenårsjubileet av Vladimirs död häromåret skickades denna relik runt för bön och tillbedjan till olika kyrkor i Ryssland och också vidare till Kaukasus. Berättelsen om Vladimirs reliker utgör en parallell till Kievrikets, Rysslands och Ukrainas historia.

Uppförandet av Vladimirmonumentet i Moskva ingår alltså i en polemik med Ukraina om storfursten som grundläggare av Ukraina, av Ryssland eller, kanske riktigare, av båda länderna eller inget av dem. Ryssland respektive Ukraina är senare statsbildningar med ett komplicerat förhållande till Kievriket och den tidigare östslaviska historien. Ukrainas president Porosjenko har kallat resandet av statyn i Moskva en hybridappropriering av historien, alltså ett smygande och orättmätigt tillägnande av ett annat lands historia. Enligt Ryssland är det fråga om ett gemensamt historiskt arv eller att Ryssland är den enda rättmätiga arvtagaren. Vladimirstatyn passar in i närmandet mellan kyrka och stat och som ett uttryck för en konservativ och nationalistisk vändning i det ryska samhällsklimatet i dag.

Vladimirstatyn i centrala Moskva manifesterar den nya nationalistiska minneskulturen som skapas i det forna Östeuropa, inte bara i Ryssland, utan också i Ukraina och till exempel i Ungern. Den tillkommer inte längre som en reaktion på Sovjetunionens och öststaternas fall, utan är ett nästa steg i det ryska kollektiva minnesskapandet.

Illustration: Björn Öberg.

Hotat världsarv

När statyn över Vladimir placerades nära Kreml fruktade vissa att platsen skulle förlora sin status som världsarv. Så blev det inte.

För några månader sedan invigdes i samma anda en staty över Ivan den förskräcklige i staden Orjol, som ligger mellan Moskva och Kiev. Den var den första staty som uppförts över den gestalt som oftast uppfattas som tyrannen framför andra i rysk historia. De statyer som nedmonterades efter Sovjetunionens fall finns ofta kvar på statykyrkogårdar och frågan om att återställa flera av dem diskuteras livligt. Till exempel förbereddes tidigare ett återuppförande av statyn över KGB:s grundare, Feliks Dzerzjinskij, på torget utanför säkerhetspolisens högkvarter, men detta projekt har för närvarande förkastats. Samtidigt planeras ett nytt minnesmärke i Moskva över Stalintidens offer: ”Sorgemuren”.

Storfurst Vladimir är sedan länge kanoniserad. Invigningen av hans staty den 4 november gjorde honom ännu mera helgonlik. Nestorskrönikans splittrade och ofta kritiska bild av storfursten, och fördömandet av hans leverne före dopet, saknades i presidentens och patriarkens tal, medan det var huvudinnehållet i Natalia Solzjenitsynas anförande. Filmen framställer honom som en medeltida slagskämpe som till slut omvänder sig till kristendomen.

Krönikan ger en kärvare sammanfattning av honom: ”Visserligen var Salomo vis, men till sist gick han under. Vladimir däremot var en dåre, men till slut fann han frälsning.”

Foto: Annika af Klercker.

Om forskaren:

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet. Hans forskning handlar främst om rysk litteratur och historia.

1 thought on “Därför vill Putin stjäla en viking”

  1. Ryssarna borde påminnas om att Nestors krönika visserligen är den äldsta och Kiev-furstarnas egen historieskrivning, men att det även finns yngre nedteckningar, från underställda/sidoordnade provinser med furstehus, som dock ändå behandlar avsevärt äldre tider och skriver de historiska detaljerna något annorlunda. Dessa texter sovras ofta bort som ”för unga”, men eftersom deras uppgifter närmast är samstämmiga med Nestors krönika, utom i typ ”tillägg”, som inte nämns i Nestor, så bör man ändå ta dessa skillnader på allvar. Sammantaget blir då historieskrivningen fram till mongoltiden, delvis annorlunda.

    Ryssland har ju fått sitt namn efter en grupp/klan, som kallades Rhos. Idag vet vi att denna grupp hade kontakter in i de nordiska ”landens” härskarsläkter Med land avses självständiga regioner/Folkland (alltid tredelade) typ ”Scandia”, Götland, Wendland (Finland), Helsingländerna, Gutland, Tiohärads m fl styrd av eget landsting med egen landslag resp en lagman som ledare (jmf Island, Isle of Man). Kungen får aktuell tid ses som en gemensam överbefälhavare över landens gemensamma trupper (den samlade ledungen). Ledarskiktet inom landen samt ledarskikten inom de olika landen inkl söder om Östersjön allt för exploatering av Ryssland. Bland Rhos fanns alltså nordisktalande ledare, men även Wendisktalande (finska), baltisktalande och slavisktalande ur vad som senare blir Polen och några till.
    T ex kan man följa hur det blivande Sveriges eliter gifter in sig nämnda ledande skikt (inkl furstehusen inom Rhos Riken/Kievriket), vilket visar på gemensamma ekonomiska intressen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s