Mervetande #2

”Kalla mig vad som helst men inte naturvän”

Författaren Fredrik Sjöberg har läst fyra böcker som söker moralisk vägledning i naturen. Men den är ett värdelöst rättesnöre, skriver han.

Av Fredrik Sjöberg, författare och biolog. Foto: Istockphoto.
Modern Filosofi #3/2017.

Fredrik Sjöberg. Foto: Paula Tranströmer.

Varje gång jag hör ordet civilisationskritik blir jag reflexmässigt småförbannad och tänker att naturen antagligen kommer för billigt undan den här gången också. Samma visa varje gång: civilisationen är ond och naturen god. En urgammal missuppfattning. Oftare är det ju tvärtom, såvida man inte tror att Gud har hittat på allting som lever på planeten, ända ner till flatlössen. Då är naturen åtminstone Gudi behaglig, liksom per definition. För oss andra är den i bästa fall begriplig, men alltid utan mening, och blind för naturvännernas påstridiga tillgivenhet.

Civilisationen, däremot, syftar i ljusare stunder till att motverka de trista orättvisor som denna iskallt amoraliska natur har att erbjuda. Att sedan samma civilisation också i varierande former kan vara stenkorkad är en annan sak. Dumhetskritik är som regel befogad, för människan kan, olikt alla andra organismer, förvillas av dårskap. Hur som helst, på ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger.

Inget vore nu enklare än att påminna om Thomas Hobbes deprimerande iakttagelser och de i motsvarande grad vackra tankar som kan härledas till Jean-Jacques Rousseau, men det är väl ändå onödigt och sedan länge tröskat i botten, och förresten finns en hel armé av betydligt yngre filosofer, antropologer, evolutionspsykologer och vederbörligen disputerade miljö-Jesusar man kan hänvisa till för att ge sina synpunkter lite akademisk stadga. Men ändå, jag håller mig hellre till sekundärlitteraturen. Den är om inte annat begripligare.

Helena Granström och David Jonstad, för att nämna två av årets intressantaste yngre författare, har därtill fördelen att de vurmar, inte bara för naturen, utan mer specifikt för svensk natur, vilket ger deras längtan en särskild färg för oss med likartade, fältbiologiska böjelser. Lasse Berg, å sin sida, vars betydelse inte ska underskattas, vandrar tålmodigt mot soluppgången i sitt älskade Afrika, genom bushen, i sällskap med folkslag som förr kallades primitiva, men som nu får spela rollen som representanter för ett paradisiskt urtillstånd.

Granström, Jonstad och Berg – två pessimister och en optimist – vilkas böcker jag verkligen gillar, bortsett från att jag inte håller med dem, eller så är det just därför. De utmanar, som goda författare gör, och tvingar mig att formulera en egen ståndpunkt. Att jag gärna läser vad de skriver beror också på att jag delar deras vilja att förändra samtidens överkonsumtion, orättfärdiga resursfördelning, miljöförstöring, stress och utarmning av naturen. Listan kan göras längre. Så långt är allt gott och väl. Problemet är att jag bara inte kan förmå mig att svälja deras utopiska tankar om hur människan bör förhålla sig till naturen, och varför.

Framför allt det, varför. Varför ska vår civilisation vara en integrerad del av naturen? Jo, för annars går världen under. Vi har inget val! Ungefär så lyder svaret, ofta uttalat av skräckslagna pessimister för vilka global uppvärmning, skogsskövling, kemikalieläckage, artutrotning och så vidare i all oändlighet i sig är en så dramatisk totalkris att vår enda chans är anpassning till de ekologiska sammanhang vi otvetydigt kommer från. Där allt hänger samman, som det heter, vilket låter sig sägas utan protester på grund av att ljuset över apokalypsfantasiernas mjuka vilstol stavas ekologisk barnatro. Jag återkommer till den.

Först något om den innovation i debatten som på svensk botten kan tillskrivas Lasse Berg, nämligen att vi inte bara kan, utan också bör eftersträva en livsföring som liknar de gamla jägar-samlarkulturerna, eftersom detta är förenligt med vårt genetiska arv.

Att människan i sitt ärftliga bagage bär med sig mycket från den afrikanska savannen är de flesta överens om. Det nya är att också radikala tänkare på vänsterkanten har förlikat sig med den saken, och att de, just som tidigare politiska helkonserver på högerflanken, nu gör misstaget att härleda ett bör ur ett är. Det naturalistiska felslutet alltså: tanken att allt naturligt är bra. Människan är formad i en egalitär kultur, säger man, utan ägande och makthierarkier, och eftersom detta har varit en evolutionär process, i biologisk mening, är varje sådant samhälle gott, punkt. Generna ljuger inte.

Hela den här diskussionen komplicerades av att Richard Dawkins myntade uttrycket ”den själviska genen” på den tiden – det var 1976 – då den snedseglade vänsterns ganska snäva paroller alltmer ersattes av den gröna rörelsen bredare civilisationskritik. De gröna, som till stora delar kom ur vänstern, övertog dess aversion mot bilden av människan som en biologisk varelse. Generna var ju själviska. Den idén var i stället som klippt och skuren för nyliberalismen, vilket bara förstärkte motståndet, och när sedan hårdkokta feminister äntrade scenen blev det direkt livsfarligt att ens nämna något om genetiskt arv.

Samtalet såg ut ungefär så här: om varje människa är en viljelös farkost styrd av själviska gener, är kapitalistisk roffarmentalitet bara en helt naturlig anpassning till fakta och därför av godo. Alls inte, genmälde motståndarsidan, för allt mänskligt är blott sociala konstruktioner och därmed formbart utan gräns. Förlåt förenklingen, min poäng är, bortsett från att bägge läger hade fel, att vänstern efter hand mjuknade i sitt motstånd, men inte för att den insåg hur idiotiska bägge ståndpunkterna var, utan på grund av ny forskning som pekade på att jämlikhet, samarbete och kollektiva problemlösningar minsann också kunde vara evolutionärt sett fullt rimliga anpassningar i kampen för överlevnad.

Det var i den fällan Lasse Berg fastnade, och snart nog också en rad andra. Inte så att han förespråkade ett liv i torftiga lövhyddor och en diet av svårsmälta rötter, men genom att lyfta fram de kvarvarande samlarnas förment lyckliga liv, präglat av ”delande och kelande”, framkallade han bilden av en sorts urkommunism – som alltså lät sig sanktioneras med biologiska argument. Själva syndafallet i denna idéströmning var uppfinningen av jordbruket, med allt vad det innebar av ägande och centralism. Urbanisering, industrialism, könsförtryck, miljöförstöring och snart sagt alla kända orättvisor var sedan bara en logisk följd av de första jordbrukarnas rent bibliska brott.

I boken Det som en gång var skriver Helena Granström: ”Om jag kan äga min åker, varför inte min skog? Om jag kan äga min skog, varför inte mina djur? Och, om jag kan äga mina djur, varför inte min fru? Denna alltings omvandling till egendom står också i nära förbindelse med utvecklingen av det kapitalistiska systemet. Om jag äger marken har jag också rätt att profitera på den …”.

Så kan den starkes rätt beskrivas, i allas krig mot alla. Men det finns en hake här, och den är att beskrivningen stämmer bättre på naturen än på mänskliga kulturer. Jag menar, ingen klandrar en bäver för att han exploaterar sin livsmiljö i akt och mening att förmera sina gener, och ingen kommer ens på tanken att styra upp hans beteende hemma i hyddan med tunga doser amerikansk genusteori. Det han gör är ju bara naturligt.

Han saknar visserligen lagfart på strandskogen, men jag kan försäkra att han agerar som om så vore fallet, och skiter fullkomligt i spillkråkan som gärna hade häckat i asparna han sorglöst fäller. Och visst finns här i världen lågsinnade skogsbruksbaroner och andra så kallade psykopatkapitalister som härjar på likartat sätt i akt och mening att förmera sina pengar (likheten mellan gener och pengar är ibland slående) men detta går, åtminstone i princip, att stävja och styra med lagar och andra civilisationens maktmedel.

Naturen själv bryr sig inte ett dyft, i alla fall inte på det där sättet som framskymtar hos dem för vilka ekologin inte i första hand är en lätt bedagad vetenskap som producerar kunskap, utan ett närmast gudomligt sammanhang som skapar mening och, som sagt, skänker vägledning i den eviga diskussionen om betydelsen av naturligt betingad rätt. Granström fortsätter: ”Av de kulturer som genom mänsklighetens historia har visat respekt för sin omgivning gissar jag att få har gjort det av romantiska skäl. Förmodligen har de gjort det och gör det helt enkelt av det skälet att deras överlevnad – som vår – beror av denna respekt.”

I samklang med naturen? Foto: Istockphoto.

Den respekten, som jag hellre skulle kalla religiös vidskepelse och teknisk oförmåga att ödelägga miljön på riktigt, hyllas även av David Jonstad. Han har i sina tidigare böcker framträtt som en klassisk domedagsprofet, men försöker också verkligen göra någonting åt problemen, rent praktiskt. I boken Jordad flyr han slutligen staden och beger sig ut på landet, beredd på den slutliga samhällskollapsen, inte som en prepper av den där obetalbara sorten som sover med en skarpslipad Rambokniv under huvudkudden och har femhundra burkar Bullens pilsnerkorv i jordkällaren, utan mera som en civilisationskritiker av Granströmsk modell, om än inte lika dogmatisk.

Bilden av de fria nomaderna är dock densamma, de som lever ”i samklang med naturen” och därför kan tjäna som filosofiskt riktmärke. Jonstad skriver: ”Jägar-samlarna jobbade mindre, åt bättre, levde mer jämlikt och verkar ha haft avsevärt mer tid för snick-snackande, festande, dansande eller allmän avkoppling.” Ja, de är bokstavligen en del av naturen, en föredömlig relikt från tiden före jordbruket när allt var frid och fröjd, kanske inte som i broschyrerna från Jehovas vittnen, men åt det hållet.

Märk väl, det är inga virrpannor jag talar om här. Nog för att de gör sig skyldiga till en betänklig exotism i sin syn på folkspillror som har trängts undan till öknar och andra impediment, men de kan sina filosofer och alltså även en del genetik. Den yngre publiken är med på noterna, och tongivande intellektuella sluter dem till sitt bröst. Även Göran Greider tänker sig killarna i Kalahariöknen som glada hobbitar och läser Lasse Berg som vore han Gandalf grå. I Den solidariska genen skriver han: ”Vi, det vill säga vänstern, är i skriande behov av idéer om människans ursprung. Vi behöver påståenden om människans natur som legitimerar visionen om social jämlikhet.”

Nej. Det behöver de inte. Naturen är inte Gud. Vill ingen väl. Att civilisationen, i dag hårt styrd av en globaliserad kapitalism, inom sig bär en hel rad oönskade, korkade eller direkt skrämmande yttringar är som sagt uppenbart för alla som har ögon att se med, och dessa kan bekämpas, men att i den kampen hämta inspiration från biologin är nog dessvärre bara ett utslag av naivitet och dåligt självförtroende. Naturen är en fullkomligt värdelös rådgivare i mellanmänskliga ärenden.

Det finns en mängd generella, statistiskt påvisbara skillnader mellan kvinnor och män, till exempel, så även mellan tjocka och smala, korta och långa, svarta och vita, friska och sjuka, rika och fattiga, intelligenta och … ja, man kan hitta på vilka grupper som helst. Skillnader finns, och väldigt ofta finns också goda skäl att uppfatta dem som orättvisor, värda att bekämpa. Vidare är det så att många av dessa orättvisor är av ekonomisk och/eller annan kulturell art, medan andra kan förklaras med genetiskt arv och andra biologiska faktorer.

Sådana biologiskt betingade orättvisor bör studeras, vetenskapligt, och lärdomarna kan komma väl till pass i vår eviga strävan att motverka all världens orättvisor, men att i det arbetet söka moralisk vägledning i naturen eller ens bland dem som gemenligen kallas naturfolk är bara illa genomtänkt. Visst, man kan säkert hitta ett eller annat genkomplex vars proteinproduktion i någon mening gynnar solidaritet och allmän bussighet, men jag är övertygad om att man i människans biologi kan finna bra mycket bättre stöd för diktatur, mobbning, sexism, lögnaktighet, mordlystnad, rasism, girighet och fan vet allt. Naturen är inte att leka med. Som rättesnöre är den en katastrof.

Kalla mig vad som helst, men inte naturvän. Vänskap är för mig dubbelriktad, och naturen klickar saklöst bort varje sådan förfrågan. Att jag lika fullt är beredd att gå väldigt långt för att värna denna natur, dess mångfald, ekosystem och skönhetsvärden, det hör inte hit.

Böckerna som nämns i artikeln

Helena Granström, Det som en gång var [Natur & Kultur]
Boken ställer frågan: Hur kan vi, med den kunskap vi har i dag, acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår egen livsmiljö? Om teknik och utveckling, politik och ekonomi, ideologi och biologi, med bilder från hotade naturliga miljöer i Sverige av fotografen Marcus Elmerstad.

David Jonstad, Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga [Ordfront]
Jordad ställer frågan hur vi ska försörja oss när kriserna fördjupas och det globala maskineriet börjar falla isär. David Jonstad vill inspirera till mer jordnära sätt att leva på planeten utan att lägga beslag på andras resurser.

Lasse Berg, Gryning över Kalahari [Ordfront]
Den första boken i en serie av tre som bland annat sammanfattar den senaste forskningen om människans evolution och historia. Lasse Berg framhåller empati och medkänsla som en förbisedd del av vårt arv.

Göran Greider, Den solidariska genen [Ordfront]
Även Göran Greider tar i sin debattbok avstamp i evolutionsbiologi och modern hjärnforskning som visar på att vi människor är en samarbetande art. Men vi har ännu inte funnit det samhälle som passar oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s